If one of them is dead

Personkemi är viktigt.
Och inget som man träffar på varenda dag.
Därför tänker jag vara den som gör rätt.
Inte den som är i vägen och förstör.
Okej visst, det kanske inte ger MIG något.
Förutom att jag kan känna mig som en god människa.

...Ibland får man tänka på andra än en själv. Det kanske inte är något man alltid vill, men något man måste.
Och. Jag måste sluta bete mig som om alla jag känner är mina. Såsom jag trodde när jag var yngre.
Att alla fanns för att vara något åt mig. 'Camillas mamma', 'Camillas busschaufför', 'Camillas icakassörska', det var deras etikett. Någon gång under min uppväxt insåg jag förstås att det inte var så. Men kanske glömmer jag det emellanåt? Inte så att tankarna hamnar på samma nivå, men ändå sådär i bakhuvudet.
"'Min kompis' och 'min kille' kan väl inte umgås? "Men det ÄR ju inte så. Hur gärna man än vill det. För dem är de bara två människor som tycker om varandra. Inte 'camillas' någonting alls. Egentligen borde man inte ha något att säga till om.

Människor bryr sig för mycket om vad man tycker om allting. Hur man mår, känner, tänker. Skit i det! Strunta i allting och gör vafan DU vill. Vi lever en gång och att ta hänsyn till exakt allt och alla känns ju jävligt korkat.
Så okej. Man blir sårad, besviken, förkrossad. Och? Allting går över.
Frågan är om det är värt att riskera att såra någon man älskar, för att ta vara på något man inte vill gå miste om.
Jag kan känna att jag skriver väldigt förvirrande. Och personligt. Men så är det. Och det är inte många som läser ändå, så varför inte?

Nu ska jag inte tänka längre att det är för min skull.