i wish i never ever met you at all

FAN.

Jag orkar inte.
Och jag vet hur otroligt lite jag nog KAN bry mig.
Att jag inte behöva sitta med gråten i halsen nu.
Men det GÖR ont, det gör det.
Jag vet inte varför.
Han går fult.
Han har alldeles för låga krav på allt utom mig.
Han är en förbannat komplicerad människa.
Och, framför allt, jag tycker inte om mig själv med honom.
Men fan, vad ont det gör.
Det gör det väl alltid när man förlorar någon som en gång varit en nära.
Och det känns inte som de gånger vi gjort slut.
För jag vet att ingen av oss är kär längre.
Och jag vet att vi båda faktiskt borde gå vidare.
Men. Äsch.
Äsch, glöm det.



Jag vet inte vad jag ska göra nu.
Jag behöver någon.
Den "special someone."

Den vars namn man säger när man går på K-brunnar.
Den första man tänker på när man vaknar.
Den som folk alltid frågar hur det går med.
"Hej, läget? Oooh, hur går det med killen?"
När man kollar på sin mobil och ser att man fått ett sms av honom så ler man,
och tänker "åh, finaste."
Jag behöver någon som vill förstå mig.
Som frågar, undrar och lägger huvudet på sned och ser frågande ut när han inte förstår.
Den man kan ringa när man är ensam hemma eller måste vänta på bussen i en halvtimme.
Någon som ställer upp för att han faktiskt vill det.
Som vill finnas där, vill vara den man behöver.
Jag kan inte ha ett simpelt liv.
Det klarar jag inte av.



To think I might not see those eyes
Makes it so hard not to cry
And as we say our long goodbye
I nearly do.