i wish i never ever met you at all

FAN.

Jag orkar inte.
Och jag vet hur otroligt lite jag nog KAN bry mig.
Att jag inte behöva sitta med gråten i halsen nu.
Men det GÖR ont, det gör det.
Jag vet inte varför.
Han går fult.
Han har alldeles för låga krav på allt utom mig.
Han är en förbannat komplicerad människa.
Och, framför allt, jag tycker inte om mig själv med honom.
Men fan, vad ont det gör.
Det gör det väl alltid när man förlorar någon som en gång varit en nära.
Och det känns inte som de gånger vi gjort slut.
För jag vet att ingen av oss är kär längre.
Och jag vet att vi båda faktiskt borde gå vidare.
Men. Äsch.
Äsch, glöm det.



Jag vet inte vad jag ska göra nu.
Jag behöver någon.
Den "special someone."

Den vars namn man säger när man går på K-brunnar.
Den första man tänker på när man vaknar.
Den som folk alltid frågar hur det går med.
"Hej, läget? Oooh, hur går det med killen?"
När man kollar på sin mobil och ser att man fått ett sms av honom så ler man,
och tänker "åh, finaste."
Jag behöver någon som vill förstå mig.
Som frågar, undrar och lägger huvudet på sned och ser frågande ut när han inte förstår.
Den man kan ringa när man är ensam hemma eller måste vänta på bussen i en halvtimme.
Någon som ställer upp för att han faktiskt vill det.
Som vill finnas där, vill vara den man behöver.
Jag kan inte ha ett simpelt liv.
Det klarar jag inte av.



To think I might not see those eyes
Makes it so hard not to cry
And as we say our long goodbye
I nearly do.




We really fucked it up this time, didn't we, my dear?

"Du kan sluta bry dig om mig.
Umgås med honom, och han där andra istället."

Jaha.
Och det blir inte bättre av en kram.
Cracks may never seal again.

Jag vet inte riktigt.
Dagen har varit bra. Gebka är fin.
Man kan ha bra dagar trots vetskapen om att det finns mycket som är fel.
För människor behandlar sig själv så himla dåligt.
Det gör mig ledsen.
Kanske är det skönt att vara äldre.
Gammal och redan ha levt livet.
Folk i trettio till fyrtioårsåldern tror att de vet allt.
Att de har koll på livet och hur man ska göra.
Vad som är rätt.
Well, they don't.


Ingenting varar.




Borde jag inse att det är över?
Om det är så, hur länge har det varit det?

you are my sweetest downfall

När varje dag utan dig känns meningslös.
Då är det nog redan för sent.

Den här gången ska jag ge allt jag säger att jag har.


Ensamhet är okej ibland.
Det är det faktiskt.
Man behöver tystnaden.
Tankar som inte blir avbrutna.
Kroppen slappnar av.
Andetagen är jämna och lugna.
Okej.

Är jag ensam på mitt rum innan jag ska hitta på nånting..
(Verkligen ensam, alltså. På det sättet jag nyss beskrev.)
..Då vill jag inte hitta på något.
Då vill jag vara liten igen och kura ihop mig framför tv:n.
Strunta i livet jag lever och släppa alla tankar och bekymmer.
Och har man inga problem så skapar man det.
Eller oroar sig. För mycket.
"Nej, nu har jag varit lycklig i en hel vecka.
Äh, det funkar verkligen inte.
Allting kommer förstöras så lika bra att jag förstör det själv!"
Ungefär så.
Men nej.
Inte den här gången.
Inte den här sommaren.
Allt är bra och snälla, jag ber, snälla låt det vara så resten av sommaren.
Men när jag ligger ensam på mitt rum så vill jag inte tänka att allt är bra.
Jag vill vara tom.
Det känns bättre emellanåt.

Nej, bort med de här tankarna nu.
Jag ska hämta min lampa och gå och lägga mig och läsa.
Sen drömma mig bort, för det är jag himla bra på.






(Och jag vet att jag inte borde skriva blogginlägg vid den här tiden.
Men jag lär mig aldrig, jag fortsätter skriva och tyvärr publicera.
Tankarna är lite för...personliga.)