why would you?

Det här är camillas tankar klockan två på natten:

"Månen är lika tyst som du var de mörka februarinätter vi spenderade tillsammans.
Den bara finns där, lyser upp ens tillvaro och låter en att beundra den.
Oberäknelig, precis som du.
Egentligen vet jag aldrig när den kommer visa sig igen, och göra natten vacker.
Vissa kvällar längtar jag efter ännu en stjärnklar natt; månens trygga, övervakande sken.
Men bristen på dess närvaro kan göra det svårare för mig att uppskatta skönheten när den väl är tillbaka.
Det är lätt att tröttna på väntan, och besvikelsen. Den gången jag insåg att månen inte finns där när helst man känner för det, dog en liten del av det naiva hopp jag alltid haft inom mig.
Jag vet att du inte är att lita på."

I want to believe that I could be something to someone.

Nu ska jag och gebka gå och hyra film.
puss!

är det värt det?

Jag vet fortfarande inte vem den som skrev i november var.
"Du är lite intressant".
Hm.



att kunna tänka tillbaka och säga för sig själv;
jag gjorde åtminstone ett försök.







till skillnad från dig.

his smile says he's in love

Om ni inte kunde bry er mindre, så läs inte.
Det här kunde lika gärna stått på min hemliga blogg.


Jag låg nyss uppe i min säng i rummet jag haft sålänge jag kan minnas.
Tittade upp i taket och tänkte på det halva året som gått.
Människor som man mött och aldrig mer träffat.
Personer som blev en del av ens liv, och tog en del med sig när man förlorade kontakten.
Jag tänkte på människor jag sårat och saker jag hade velat ställa till rätta.
För några veckor sen försökte jag säga förlåt till en av människorna jag sårat
men insåg att det är försent när de inte längre bryr sig.
För just den personen kommer jag alltid vara en som sårat den.
Att komma med ett förlåt sådär i efterhand gjorde bara det lättare för mig.
Tog bort lite av skuldkänslorna.
Och är inte det allt man borde bry sig om?
Sig själv?
Egentligen inte.


Jag tänkte på hur många misstag man gjort.
Om man borde ångra någonting.
Eller om man ska tro på ödet och tycka att det var tur att man gjorde som man gjorde.
Annars hade man inte varit där man är idag.
Och om man inte gjort alla dessa misstag, hur hade saker då blivit?
Det är så lätt att låta tankarna sväva fritt.
Tänka om.
Om jag bara inte hade gjort så.
Ja, vadå?
Om jag inte hade gjort så, vad hade då hänt?
Kanske något ännu värre.
Men hur kan man låta bli att ångra att man sårat någon?


Something about love and how it's worth fighting for.
I wonder; does love like that exist anymore?



now all your love was wasted, then who the hell was I?