i don't know what you're living for at all

Hej.
Lite snabbt om hur det är just nu, sen måste jag skriva av mig

1, det är kul att få höra vem som läser bloggen, och tack till er som gör det för att ni vill.
2, idag kom dagen jag längtat efter hela veckan, woho!
3, jag har försovit mig varje dag nu och behövt duscha varje kväll vilket gör mitt hår helt cp.
4, varför sårar jag alltid människor?
5, marabou vinter är visst gott!
Eh. Ja.

Så. Alltså.
Bli aldrig kär in en kille som är två år yngre, speciellt inte om han går på din skola och har snabbtänkta vänner.
Jag tvivlar dock på att hans vänner hittat min blogg och därför kan jag skriva av mig här.

Saken är att, i början av denna terminen hade han världens oskyldigaste blick och ett halvleende alltid. Han var klumpig, tappade saker och blev av med saker, eller snubblade. Och för det mesta var han vänlig utom om någon var riktigt, riktigt elak. Man kunde höra honom ropa saker som "var är ty....schksalen?", "var E alla?", "vad gööööööör du?" med sin hesa och ljusa stämma. Ibland låg hans vattenflaska uppe på skåpen utan att han visste om det, och ibland låg han själv uppe på skåpen (dock hoppas jag att han visste om det). Hans blonda hår såg alltid lite galet ut, och en dag klippte han sig. Då liknade han den snubben Erik i idol, fast tusen gången finare. Han brukade cykla hem snabbt på sin röda cykel, om han inte var men någon av alla sina kompisar. Oavsett om han cyklade hem eller till någon annan såg jag alltid till att få en sista skymt av honom innan dagarnas slut. Och det var lycka.



Men det är inte så längre. Han är inte så längre. För det första, så har han en svart cykel nu. Jag borde anat redan när han skaffade den att saker skulle ändras.
Så okej, han var uppenbarligen inte kär i den charmiga kolabakelsen i sin klass. Bra, då kunde jag besvara hennes vänlighet.
Men sen hör man "Du sa att han (de sa namnet) var tillsammans med hon ****** ju?"
"nej, det sa jag inte. Jag sa att han var KÄR i henne" från hans kompisar om en tjej som jag hade hört om tidigare i en veckan. Efter den gången hörde jag inte mer om det, men sant som det är sagt är det säkert.
Inte nog med cykelskiftningen och kärleken, det mest speciella med honom är borta.
Helt plötsligt har han blivit smidigare och hans oskyldiga, förvirrade och ganska lyckliga blick är borta. Nu kan han se målmedveten ut, till och med se förvirrad och bestämd ut på samma gång. Typ en "jag förstår inte ALLS varför du alltid kollar på mig men uppenbarligen gillar du mig"-blick. Ibland ser man fortfarande en skymten av den glada, förvirrade killen men inte lika ofta längre. Inte alls lika ofta.
Det känns som om, den pojken man blev kär i har förlorat sig själv lite (när själva faktum är att han bara växer upp). Inte betyder det att jag tycker mindre om honom. Det är fortfarande det bästa som finns när han är i närheten och det verkar faktiskt som om han blir vackrare varje dag. Jag hade kunnat kolla på honom och ingen annan en hel dag, nästan det jag gör, bara för han är så intressant. Och han är sig själv.

Min poäng är... Äh, glöm det, jag har ingen poäng.

am i making you nervous?

Jag har märkt att jag får mindre kommentarer än innan.
Antingen beror det på mindre läsare (nej, kollar aldrig min statistik) eller för ingen helt enkelt bryr sig om det jag skriver längre. Kanske både och?

Denna dagen har varit otroligt lång. Vi skulle ha slutat halv två men var i stället på sundsgymnasiet mellan klockan tolv och fyra. INTE roligt. Aja.
Känns det inte som om jag skriver "aja" i ungefär varje inlägg? Tycker nästan det.
BAH, jisses vad meningslöst inlägg. Lite halvkass svenska och halvkasst innehåll och sådär.



Jag vill att något särskilt ska hända. Något som ger en ny energi så man funkar i några dagar till och inte går omkring trött och seg. Men då kanske jag borde göra något mer än sitta som en lat fisk och fundera.
AJA (där kom det igen).

Nu är det snart tvtid. Och ja, jag ska dricka lite pucko till det.
Ja.
ROLIGT INLÄGG ELLERHUR?  Nej. ni behöver inte ljuga (inte för ni hade sagt något alls anyway).

God natt.

jag var en ballong och du en nål

Jag är okej.
Jag är okej.
Jag är okej.
Jag är inte okej.

Det är kallt.
Fast kanske är det inte fysiskt.
Kanske är det.
Psykiskt.

Jag fryser.
Ansiktet är varmare än det borde vara.
Det bränns bakom ögonlocken.
Jag vill ha något stabilt.
Tangentbordet känns tryggt när jag sveper med fingrarna över det.
De olika tangenterna är där de alltid varit.
Och de kommer alltid vara där.

Detta är inte skrivet.
Inte egentligen.
För det är tyst.
Och det är tankar.
Egentligen är det inte nedskrivet.

Jag vill ha en stadsutsikt.
Se bilar köra nere på gatorna.
Som så myror.
I bilar där människor lyssnar på musik.
Olika sorters musik beroende på hur de mår.
Att kolla ut över alla ljus som visar att andra lever just nu.
Visar att andra klarar sig, och har det varmt.

Och jag får en konstig lust att ringa någon.
Någon som jag knappt känner men som jag vet.
Som jag vet hade kunnat göra allt bättre.

Frågar man förväntar man sig svar.
Jag vill inte ha dessa svar.
Betryggande, motbevisande, lugnande svar.
Det vill jag ha.
Säg att jag har fel i det jag tror.

Säg att jag har fel.
Och att allt är precis som det ska vara.