Il m'aime. . . Pas du tout.

Jag och Gebka är så intelligenta. Vi sitter och har djupa diskussioner på msn.
Ungefär såhär hade man kunnat sammanfatta det.

Jag kom på varför jag inte är lycklig.

Varför?
För jag inbillar mig att jag har det bättre än vad jag egentligen har. Jag ljuger för människor och sårar dom.
Jag bryr mig inte om hur det går till, sålänge jag får vad jag vill.
Och när det finns något som jag inte är nöjd med förbiser jag det
istället för att ordna upp det.

Men det kan jag ju göra något åt, sluta ljuga och börja ordna upp.

Fast tänk så mycket skada jag redan gjort.

Sen undrar jag varför livet är så surt så att vi blir kär i folk som vi absolut inte borde bli kära i?

Man drömmer om dom om nätterna, fast man inte borde.

Så tänker man "Varför just den killen?" och varför just dom som man faktiskt inte alls borde vilja ha.

"Fan,  fan, faaaan"  tänker man, sen intalar man sig själv att man inte är kär utan man bara är bara lite.. förvirrad?

Och att det bara är för stunden man fick den där känslan.


Hm.

I wave goodbyes into the night.

" But thoughts they change and times they rearrange
I don't know who you are anymore
Loves come and go and this I know
I'm not who you recall anymore
But I must confess, you're so much more then I remember
Can't help but entertain these thoughts..
Thoughts of us together "




Jag minns förra året.
När vi mötte otto, peter, jonte, henke, cevin osv.
Folk som kom att betyda något för oss.
När vi passerar olika ställen får vi en nostalgisk känsla, på ett alldeles för bra sätt.
T.ex parken. Den är vår källa av minnen. På varje meter finns ett minne.
Jag känner mig så lycklig, men samtidigt ledsen över att det är över.
Visst, nu är det vår igen. Ett nytt år och nya hopp, människor mm.
Men det blir ju inte.. alltså, man kommer ju alltid ha minnena från förra året.
Dessa perfekta dagar som passerade och när de plötsligt tog slut trodde man
inte att man skulle möta ännu en sån dag.
All tid jag spenderat med de personerna, har varit så himla fantastisk.
Jag önskar nästan att jag kunde tacka dem alla.
För den rollen de spelat i mitt liv. Men hur konstigt skulle inte det låta?
I och för sig, ska jag träffa en gammal vän på fredag.
Och jag ska krama honom länge, för att visa hur mycket jag saknat honom.
Men även när jag träffar mina gamla vänner igen så blir det ändå inte samma sak.
Jag menar, visst uppskattar jag fortfarande deras sällskap, men...
Folk förändras.



Don't be so hard on yourself


Hold me, hold me.
If you were to...
I can't, can't.
I can't let you.

Ja.
Ni ska veta att det är väldigt konstig att träffa en gammal vän
som inte tycker om en.
Att sitta en meter från honom, utan att säga sånt man
hade kunnat säga innan.
Ännu konstigare är det att sakna någon i fem månader.
Och att sedan gång på gång missa chansen att träffa honom.
Eller att helt enkelt inte ta den.
Men det är faktiskt precis så jag är.
Jag vill något, men ändå, struntar jag i det.
Aja.


Jag saknar att fota. Det är riktigt givande alltså.
Men min kamera är inte här! Iih. Illa.
Hmm. Denna dagen har varit skum.
Lite blandning av vårkänslor, flumm, nervositet, längtan, chock, ilska, ångest, förvirring, lättnad, osv.
Ni kanske anar att jag är lite lost nu.
Heheh. Lyssnar på samma låt om och om igen.
Bara för att liksom.

Nu fick jag den där klumpen i halsen. Ni vet. Innan man börjar gråta.
Men då tar jag ett djupt andetag och fortsätter skriva. Bearbetar okända känslor på det sättet, hehe.

Baaah. Vilken nostalgisk dag.