Varför är du inte här ?

Like a part of my future is lost forever.
A part that will never forgive me.
And, for the first time since I started this game.
I lost.
And it’s over now.



Kan du glömma det som varit ?

Men herregud, nu skriver jag idag igen ! BAM ! Överraskning liksom !
Aja, det får ni minsann stå ut med !
Inte för att jag har fått några kommentarer på förra inlägget, men ändå.
Jag tycker om att skriva, det är så... givande, så att säga.

Imorse när jag gick ut från lägenheten så gick jag mot min cykel som jag hittade igår.
Jag hade faktiskt tänkt att jag kunde cykla till skolan och spara en massa tid.
Men, när jag går mot den så är det snö på sadeln !
Ouppmärksam som jag är, hade jag inte märkt snön på marken, i träden, överallt.
Så..jag fick gå till skolan idag igen.
Fast jag överlevde ju, trots sådana hemska omständigheter !

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hur går man vidare ?
Det är något jag undrar.
Jag undrar om det verkligen är så svårt.
Eller kan man göra det, om man verkligen vill ?
Och hur lång tid tar det ?
Inte en dag.
Det är säkert.
Inte två dagar heller.
Det har jag till och med märkt.
Men så småningom börjar man väl glömma.
Glömma helt är något man aldrig gör antar jag.
När det händer någonting anmärkningsvärt,
något som leder till drastiska förändringar i ens liv,
vad ska man göra då ?
Varför gör man egentligen saker som skadar en ?
Varför fortsätter jag skriva fler frågor, när jag redan har brist på svar.
Jag blir trött av att tänka på det.
Men man behöver ju tänka.
Och det är därför jag skriver detta.
Jag önskar att ärlighet spelade en större roll i människors liv.
Man hade sluppit hålla in känslor som blev för tunga.
Äsch, nu ska jag inte plåga er längre.


Hoppas jag slipper äta mat idag, har redan ätit helt mycket...


Det är riktigt skönt att lyssna på min systers musik.
Jag kan ju påminna er om att lyssna på hennes musik.
Det är bara att kolla i spalten till vänster och klicka på länken.


Och det står riktigt mycket på den bilden, ska ni veta.

 // milla



Det var vad jag trodde.

"She's standing outside.
Holding me.
Saying;
Oh please
I'm in love
I'm in love." <3

Mjaa, då var man här igen.
Framför datorn, skrivandes.
Hoppas att det som skrivs uttvecklas till något tankeväckande hos andra. Hoppas, hoppas.

Alltså, året är 2009 och det blir troligen bättre än förra. Trots allt det bra som hände förra året.
Men nu är jag mer öppen för nya saker, antar jag. Lite mer erfarenhet och lite större förhoppningar.
Denna vecken har varit underbar, dvs, det som hänt sedan förra torsdagen.
Jag och Fanny träffade vår gamla vän Peter, som ni kan läsa om i tidigare inlägg om det så önskas.
Han är sommar.
Så nu har vi fått för oss att våren redan börjat.
Vilket som den verkligen inte har. (minusgraderminusgraderminusgrader)
Fast det funkar faktiskt rätt bra att inbilla sig att våren är här.
Mycket mer glädje då !

I skolan, på svenskan, skulle vi skriva en såkallad "diamantdikt".
Helt ärligt så orkar jag inte förklara, men den skulle handla om två substantiv.
Då valde jag två sommarvänner. Inget kommer förstå dikten...


Jag ska erkänna en sak.
Jag gör faktiskt inte så mycket, som jag säger att jag ska.
Löften hit och mål dit.
Inget blir som jag tänkt.
Det jag försöker säga är att jag inte kan.
Lite som en blockad, som hindrar mig från att göra annat än tänka.
Och det finns saker som jag verkligen vill men, jag bara gör inte det !
Jag får försöka ändra på det...men det är faktiskt inte så himla lätt.
En sak jag stör mig något enormt på är långsiktiga personer.
"Jo, jag vet att jag gjorde fel! Ja..jaaaa...JA! Förlåååt, har jag ju sagt !"
Känner ni igen deet ? Jag gör.
Liksom, jag förstår inte, varför är folk så fulla av avsky ?
Det räcker att man gör något litet misstag eller liknande,
så ska man få en vän emot sig ?
Så ska man bli hatad och utestängd från personens liv ?
Är det så det ska vara ?
Äh, jag vet inte.
Ibland undrar jag vad jag egentligen vet.
När det kommer till saker som spelar roll så vet jag inte mycket.
Men jag antar att det är sånt som kommer med livet.

Alltid när jag känner starka känslor så spänner jag händerna och fötterna.
Om jag blir irriterad på mig själv, som nu, så sträcker jag på fingrarna och spänner.
Fråga mig inte varför, jag har inget svar.
Rätt drygt i alla fall.
Fast jag tycker ändå om det.
Nej, vad jag är konstig..


Jag har börjat gå upp klockan sex på morgonen. Innan var det sju typ.
När det blir ljusare ska jag nog gå upp tidigare. Vi får se.
Jag längtar något otroligt tills det blir varmare.
Men fram tills dess får jag ju stå ut. Det klarar jag.



/ milla