När du sårar mig som bara du kan.

"Då är det nu vi ska bryta upp, gå skilda vägar och sånt?
Jag vill inte, vill inte! För jag kommer sakna dig så"

Let's take it back before it all went wrong.



Vi ändrades med årstiderna. Faktiskt.
Det låter kanske galet. Men sant.
Sanningen är det jag håller mig till.
Och jag skriver knappast några lögner på bloggen.
Varje dag försöker jag sammanfatta mitt liv just nu.
Jag kan säga er att det verkligen blir olika varje dag.
Nya syner på olika saker hela tiden.
Kanske därför jag försöker skriva ner.
Så jag kan få lite ordning på tankarna.

Det är alltså över.
Tills dit är det simpelt.
Över.
Sen gäller det att tänka längre.
Hm, jag ska tänka tillbaka på det. Ta vara på det som var bra.
Man lär sig av sina misstag, inte sant? Men man lär sig också av det man gör rätt.
Och allting som jag sa, som han sa, som andra sa. Det ska jag också minnas.
Jag kan använda det i framtiden om jag behöver.
Så långt låter det bra.
Sen är det då det här med kontakt. Hur ska man nu göra?
Jag tänkte att, jag kan låta det vara.
Numret kan jag fortfarande utantill. Det är alldeles för enkelt för att man ska glömma det.
Nanana... Sen då?
Helt enkelt såå, ska jag inte ta kontakt om jag absolut inte känner att jag måste.
Vi får hoppas att jag inte känner så då.


Jag saknar verkligen våren och sommaren förra året.
Ni anar inte hur underbart det var.
Kanske var det i oktober som allting blev sämre. Jag klagar inte på resten av året.
Men, april - oktober, det var den bästa tiden i mitt liv hittils.
Jag hoppas, önskar och vill att detta året ska bli lika bra! Det känns så omöjligt...

Hmhm, kyrkogården är fortfarande bra.

... Att vara älskad, sen bli hatad.

Då hade man tid över att skriva igen.
Eller, tid och tid.
Klockan har hunnit bli tillräckligt mycket för att tankar som är knäppa ska poppa fram.
Och nu skrivas ned.
Så att alla kan ta en del av dem.

Jag sitter här.
Tittar jag åt höger, ser jag mörker genom fönstret. Och min spegelbild.
Ljuset från datorskärmen lyser på mitt ansikte.
Mitt mörka hår står åt alla håll.
Jag hade planerat att gå och sova ju.
Inte att sätta mig vid datorn.
Och lyssna på "sail away with me".
Tomt.

Ifall jag funderar...
Tänker riktigt långt.
Går tillbaka i minnet.
Läser mellan raderna.
Då får jag fram. Alldeles för mycket.
Det är egentligen ingen poäng i detta.
Jag menar. Att tänka tillbaka.
Som om det spelade någon roll.
Det var nog rätt korkat att skriva den novellen i skolan.
Den var för djup.
Jag skrev exakt...precis.. Äh.
Det funkade i alla fall. Tror jag.
Men nu. Tänker jag för mycket.
På det som var.
Jag blev helt så. Nere, innan.
Desperat försökte jag tänka på bra saker.
Det gick bra.
Men sen kommer ju tankarna tillbaka.
Och nu. När jag går och lägger mig.
Då blir det ännu värre.
Aja.

Jag. Bland massa kuddar. Om ni ville veta.

This was over before it ever began.

"Hand, like secrets, are the hardest thing to keep from you.
Lines and phrases, like knives, your words can cut me through."


Som att allting blivit påverkat av det.
Vilket som är rätt självklart att det har.
Jag tänker tillbaka varje dag faktiskt.
Undrar, ångrar, önskar.
Om är ordet som vägrar lämna mitt huvud.
Kanske fortsätter att trycka undan mina klara tankar.
Lägg av är det jag säger om och om igen.
Det är ju över nu.
Men fortfarande har jag de tankarna, varje dag.
När jag tänker något nytt, så undrar jag om det verkligen är så känner.
Jag tänker 'det är ju inte som då'.
Var verkligen det mitt enda alternativ ?
Anledningen till skillnaden är kanske att jag redan haft det på ett sätt.
Och visst, det var bra, roligt och underbart.
Nu kanske det ska vara annorlunda ?
Jag borde troligen acceptera att det är slut på det roliga.
Men inte föralltid ! Det är ju deprimerande att tänka så och inte ens sant.
Jag har ställt en fråga. Har så många.
"Kanske inte idag, kanske inte imorgon, men någon gång."
Det låter bra, som om jag ska göra så. Om det ens blir någonsin.
Behövs inte mer just nu.
Känns som om jag vill skriva mer om det.
Som om jag verkligen har mer.
Jag kan skriva om en annan sak sålänge.

Joo, jag märkte en sak med mig idag.
Alltid när jag gör något särskilt roligt och annorlunda, så gör jag en knäpp sak.
T.ex, i fredags träffade jag en kompis, som jag knappt känner, och liksom..idag tänkte jag.
"Jaha, på fredag var det en vecka sen jag gjorde det."
Och jag kommer ihåg att jag gjort så flera gånger innan.
"Woooh, en månad sen jag gick hem till honom."
Är inte det lite knäppt ?
För jag stör mig rätt mycket på det !
Var praktiskt sett allt jag hade att säga om det.

För att återgå till det totalt förvirrande ämnet ! (y)

Påväg hem idag, så funderade jag..
Eftersom jag ändå kan vägen hem utantill, kvittar om jag går eller cyklar,
så kan jag dagdrömma hur mycket jag vill utan att behöva tänka på att komma vilse.
Och jag kom fram till att jag borde lämna det.
Verkligen, inte tänka på det mer. Alls.
Men hallå, vem försöker jag då lura ?
Så jag fortsätta att tänka, hoppas, önska och ångra.
Fortsätta att säga om, kanske och lägg av.
Ett tag till i alla fall.
När jag kan ska jag tänka på annat.
När jag vill ska jag tänka tillbaka.
När jag är redo ska jag försöka.

Självklart kommer det att komma sånt här igen.
Det är livet.
Man kommer träffa nya personer.
Som man älskar, sviker och aldrig någonsin glömmer.
En cirkel som ingen vet om den är ond eller god.
Kanske är den båda ?
Det finns dagar då man hatar, dagar då man älskar.
Man man behöver den ena för att döma den andra.

Ibland ger livet dig en andra chans, du bara upptäcker det försent.





My fingertips are holding on to the cracks of our foundation.
I know that I should let go, but I can't.
And everytime we fight, I know it's not right.
I know that I should forget, but I can't.