As if you have a choice.

"If there's one thing I know, it's that I never really know enough."

Okej.
Så jag tänkte såhär igår, eller nåt, att jag inte var ledsen då. Jag menar, han frågade om jag blivit ledsen.
Ja, erkände jag.
Jag borde sagt att nej, jag är inte ledsen, men vet du vad? Det känns som att bli kvävd. Jag får ingen luft när jag
försöker andas in. Men det sa jag inte, tyst mumlade jag ett ja som svar.

Och är det inte meningen att det ska vara på ett annat sätt? Man ska väl inte kunna sitta tyst bredvid och betrakta andra saker? Är det inte meningen att all ens fokus ska vara på den personen? Att man ska vilja sitta där i flera timmar till och prata och i sina tankar fundera på hur det skulle vara att kyssa den personen? Eller har jag helt fel?
Det jag vill minst nu är att träffa honom.
Det jag vill mest är att träffa honom.
Bara sådär ärligt.
Egentligen.

All you really had to do was ask

"I don't mind.
Most of time.
That you push me so far inside."

Okej.
Det känns bra att börja blogginlägg med ett okej. Lite som att intala mig själv att allt är okej.
Allt är okej, så andas in och andas ut.




Klockan är ett på natten och det var ett tag sen jag var uppe såhär länge.
Igår gick jag och lade mig runt åtta.
Sedan i måndags har sängen och musiken varit det jag stått ut med.
Och fanny såklart.
Alltid fanny.
Hon ringde mig nyss, och vi pratade en stund.
För att påminna varandra om att andas in, andas ut.
Men det är inte alltid så lätt.
Det råkar bli att man andas in....
Och sitter så ett tag, andandes in tomhet och ensamhet.
Tills någon säger åt en.
Eller tills någon frågar "är du okej?"
Och man hinner precis säga att nej, det är man inte.
Innan det blir för mycket.

Jag har insett att, när det blir för mycket.
Då kan man sova.
Jag och fanny, vi kom fram till att sova inte löser något.
Bara tillfälligt.
Så jag sover för att tillfälligt göra det lite lättare.
Och vaknar man igen, och har tur, så tror man att allting är bra.
Hej han har inte alls någon annan var får du det ifrån?

Är du okej?

cut out all the ropes and let me fall

Jag tänker skriva nu.
Och jag vet inte hur, för jag har inte riktigt hunnit tänka det än.

Okej.
Jag vet att jag inte tog chansen när jag skulle. Eller, chanserna, ska jag nog säga. Men jag tror alltid, alltid, alltid att jag ska få fler.
Jag vet en gång i mitt liv, förra året i november, när jag fattade att det var på riktigt.
Att jag faktiskt var jävligt dum i huvudet om jag inte gjorde precis det jag ville den kvällen.
Att om jag inte gjorde det, så var det över.
Och då gjorde jag det. För jag förstod faktiskt.
Men jag lärde mig inte. Och jag är så upprörd för det.
Jag lärde mig inte att fortsätta göra det jag ville, det som andra ville, för jag tänkte "njaaa...".
Vad fan tänkte jag nja för? Kan man fråga sig. Vilket leder tillbaka till det jag sa innan, jag är dum i huvudet.

Och NU. Nu är allt fuckat igen. (Jag tycker att det är helt okej att använda det ordet nu, för detta är faktiskt en väldigt ärlig blogg där jag inte anpassar språket.) Jag har nog inte fullkomligt förstått att det kunde bli på ett annat sätt än det jag ville. Eller jo, men då tänkte jag ändå att det skulle bero på mig. Inte på henne. Inte på att hon kom och tog min plats. Platsen som jag knappt hann ta själv. För jag tänkte nja. Jag tänkte nja och vände på telefonen och låtsades som att det inte ringde. När jag tänkte åh och svarade blev det till sist ändå ett nja. Ett nja och jag stannar nog inne trots att du kan åka till byn men vi kan träffas en annan dag? Men nä. Så blir det inte alls. Jag skulle tänkt JA och gått ut i kylan, lämnat min kompis för att jag ville faktiskt. Jag ville faktiskt ut i kylan. Och det blev aldrig mer än så, det kommer aldrig bli mer än så. Det var några telefonsamtal på sena lördagskvällar, ett få antal gånger vi pratade i verkligheten och sen en skymt då och då. Inte mer. Det blir aldrig mer.

Men jag klarar mig. Kommer jag klara mig? Jag funderar över hur det skulle vara att bryta kontakten. Känsligt. Jag skulle framstå som väldigt känslig. Och även om han inte vet allting jag vet så är han inte helt dum. Jag vet inte hur mycket jag egentligen bryr mig. Klarar jag av att höra att de ska träffas? Att de firar ett halvår? Att han älskar henne? Jag vet inte. Och jag vet inte om jag ska riskera det. Som jag sagt innan så är det inte mycket jag vet. Just nu kanske jag bara ska sova? Inte än. Men snart, så kan jag hamna i mina drömmar. Där är allting enklare, jag tycks alltid hitta en lösning. Ibland slutar det med att människor dansar i köpcentrum och är kära i varandra, det är ju allting bättre än verkligheten just nu. Egentligen var alltid underbart från i onsdags till idag. Jag är glad att jag och fancy träffade de killarna på bk igår. Att man bara kan lära känna några människor på bk som det klickar med direkt är ganska sjukt. Och fantastiskt. Sen att minisaken är söt och har fina ögon gör inte dagarna sämre.

Okej.
Jag får leva med det. Det är allt man kan göra.
Egentligen borde jag inte bry mig.