Followed the sun till night

Första veckan av skola har nyss gått. Och ja, jag får nog säga att det gick bra. Hittills. Imorgon blir rätt troligt sämre.
Det är en måndag, och måndagar är aldrig, på något sätt, bra.

Söndagskvällar är alltid likadana.

http://www.youtube.com/watch?v=CgYnRh8ACGQ&feature=related

Jag har varit trött hela veckan. Alltså verkligen, trött. "Åh..Bänk! Hej bänken. Hm. Sova...", bänk, soffa, säng osv. Föremål som ens kropp får plats på i liggande ställning.
Jag känner mig alltså inte riktigt pepp på att börja skolan nu igen. Men.. *gäsp* jag ska i alla fall anstränga mig. Folk nämnde läxor förra året, ska prova på det där.

Nu ska jag äta. Heheee. Och dricka is chai. Jag köpte en ny flaska idag. Fin flaska. Gott innehåll. ÅH! Eller, så dricker jag pucko! Chokladdrickan alltså.



Förresten. Veckan som gått, har fört mycket med sig. Jag var ute och cyklade tre dagar! Och träffade gamla vänner. Vissa var ledsna på grund av mig, andra verkade sura och en hade blivit vänlig.
Så, det är väl...bra? Eller nåt. Men ändå. Så är det bra. Öh. Ni märker att jag är trött va?

JA. Kvällsmat.
Godnatt gott folk.


solnedgång igår (L)


miniatyrbild på moi.

riktig förtvivlan har inget tal

"Riktig förtvivlan
har ingen gråt,
gråten befriar -
efteråt."


Ibland känns det som om allt inuti en är så himla slitet. Som om lungorna, hjärtat och hjärnan hade behövt en paus.

Det känns som om någon kastat mig mot en vägg. Och emellanåt känns känns det som om jag blivit slagen tusen gånger om. Att jag ligger på asfalten, när regnet öser ner, alldeles förstörd. Utan någon anledning som helst.
Kanske är det någon sorts tomhet just nu. Nu efter all spänning, drama och lycka, är jag använd som människa. Använd . Gammal och trasig och behöver en nyrenovering. Som om jag vore ett gammalt hus ingen vill ha om det inte förvandlas.

Och emellanåt känner jag att jag faktiskt skulle behöva att någon slog mig tusen gånger om. Kanske slog lite vett i mig.
"Skärp dig förfan, såhär kan du ju inte hålla på!", hade de sagt, och lämnat mig ensam där i regnet. Men det måste förstås vara någon viktig person. Inte vem som helst från gatan. En vän från den bra tiden, som lämnat mig. Just för att jag inte kan hålla på såhär.

Man kan ju inte säga det till någon. Egentligen kan man inte säga något till någon. Eller man kan. Men man hör väl knappast vad man behöver höra. Vill, tror eller behöver höra. "Varför reagerar de sådär?", undrar man. Det var ju inte alls den där reaktionen man hade tänkt sig.
Så man kan bara hålla det för sig själv. Vara tyst och själv tänka igenom saker. Utan hjälp från någon annan. Inte heller ger ens vänner en någon objektiv syn på saker. Och terapeuter är för objektiva i sina syner på allt. För det mesta. Kanske behöver man någon sorts kombination av en vän och terapeut? Kanske behöver man ingen alls.

En sak jag testade innan i år, var att skrika. Jag och en vän gick ut på skolgården och jag bara skrek. Hon blev väl rätt chockad. Jag skriker aldrig. Skrik är ett skrikigt ord. Det var inte särskilt relevant men jag bara påpekar det. När jag läser det ordet tänker jag på ett skräckfilmsskrik. Och det var knappast så jag skrek den dagen. Så ni vet.
Men det hjälpte i alla fall.
Bara en stund, men hellre det än alla andra självdestruktiva tillflykter människor testar på.

Det är svårt att funka som människa.

mind is a razorblade


Den nya mobilkameran  (L)


i stjärnorna ser jag oss
då när allt var bra
minns du sommarnatten?

igår var jag med honom
om du sett mig då
hade det väckt något hos dig?

ser du också månen nu?
tänker du på mig?
ångrar att du sa nej?


Bara en vecka kvar av sommarlovet.
Hur tomt det kan kännas, att ännu en höst närmar sig.
Den femtonde hösten för mig.




goodbye, goodbye timeless summernights