Fleur De Cassis

Fredag, och skolan är igång igen. Eller, egentligen inte, eftersom det är helg nu direkt.
Kändes liiiiite onödigt att gå upp tidigt idag och dagen efter vara ledig igen.
Lite onödigt, säger jag bara.
Inte var det så att vi gjorde särskilt mycket idag. Lektionerna var högljudda och dagen i ren allmänhet för mig och fancy bestod av att lyssna på älskade fikas berättelser om hennes
Egypten-resa. Wow, säger man bara.....
Nej, man säger wow och "men åh".

Fika & Fancy är finast. Jag har säkert sagt det innan, men jag tänker inte sluta med det.

En annan sak, varför frågar en människa "varför det?" som följdfråga till "är du sur på mig?"? Har de kommit fram till den fantastiska slutsatsen att man är sur, så borde de ju också förstå varför. Annars frågar man bara direkt "varför är du sur på mig?". Am I right or am I right?



VI SOM VEEEET VAD STJÄRNORNA BESTÅÅÅR AAAAAV.
Åh Emil Jensen (L)


Idag är en dag som idag, och det är fredag. Det blir att läsa genom gamla blogginlägg förra januari, sen hämtar mamma mig och då ska jag hem dit och beundra min nya säng. Efter det finns det en stor chans att träffa Ephilippe ikväll. Ja, Philip dåva.
Annars har man inga planer, bortsett från att läsa i geografiboken. Och åh, spela Prince of Persia, eftersom jag fick de två sista spelen i serien som typ.. julklapp, för någon dag sen.


Ibland slår det mig att jag är ganska så duktig på att skriva fragmentariska inlägg när det inte alls är min avsikt.


Leighton Meester sjunger riktigt bra. Kanske inte världens mest orginella röst men damn, den är nice.
Har ni spotify, så lyssna: Leighton Meester – Somebody To Love



Om jag lyckas få in mina bilder på datorn hos mamma kommer jag förmodligen lägga upp en hel del, men jag tänker inte ha några förhoppningar.

En sista sak, jag vill ha vår nu.

Idag tog jag tag i två löften, fantastiskt värre! Fast å andra sidan så vågade jag inte göra en sak som jag ville, men det var nog smartare så. Det är väldigt kallt idag. Alltså verkligen, iiiiskallt. Jag fryser halvt ihjäl här. Men denna dagen har varit bra trots allt vad den innebär. Och jag överlever, det gör man alltid. Just nu är jag faktiskt ganska så tom på tankar, det är ovanligt för min del. Igårkväll tänkte jag allt möjligt, jag tänkte till och med att jag tänkte rätt skumma saker. Men nu..... Tomt. Nästintill, i alla fall. Jag vet något jag kan tänka på, det ligger liksom och lurar i bakhuvudet, men jag vill inte, så. Nu ska jag nog göra varm oboy eller nåt, det är.... varmt, ju. Logik på hög nivå.

Okejokej.
Såå, det är nytt år. Ingen har missat det va?
Aja, i så fall vet ni om det nu. Skitbra.

Som vanligt behöver en människa som jag nyårslöften, oh yes.
De blir väl ungefär såhär;
- Våga.
- Träna något, kanske alla övningar jag fick av sjukgymnasten back then.
- Fokusera på skolan & betygen - i stället för det som jag tycker är så himla, himla roligt.
- Fota mer, för tjugoelfte gången. Man glömmer bort det, vafasen.
- Spara pengar.
- Umgås mer med finaste bästa vännen.

Jomen, det kommer väl gå bra?
Hoppas, hoppas, hoppas nu att 2010 blir lika händelserikt och underbart som 2008.



Och jag färgade håret för nån dag sen, det blev aningen mörkt.

"If there's one thing I know, it's that I never really know enough."

Okej.
Så jag tänkte såhär igår, eller nåt, att jag inte var ledsen då. Jag menar, han frågade om jag blivit ledsen.
Ja, erkände jag.
Jag borde sagt att nej, jag är inte ledsen, men vet du vad? Det känns som att bli kvävd. Jag får ingen luft när jag
försöker andas in. Men det sa jag inte, tyst mumlade jag ett ja som svar.

Och är det inte meningen att det ska vara på ett annat sätt? Man ska väl inte kunna sitta tyst bredvid och betrakta andra saker? Är det inte meningen att all ens fokus ska vara på den personen? Att man ska vilja sitta där i flera timmar till och prata och i sina tankar fundera på hur det skulle vara att kyssa den personen? Eller har jag helt fel?
Det jag vill minst nu är att träffa honom.
Det jag vill mest är att träffa honom.
Bara sådär ärligt.
Egentligen.

"I don't mind.
Most of time.
That you push me so far inside."

Okej.
Det känns bra att börja blogginlägg med ett okej. Lite som att intala mig själv att allt är okej.
Allt är okej, så andas in och andas ut.




Klockan är ett på natten och det var ett tag sen jag var uppe såhär länge.
Igår gick jag och lade mig runt åtta.
Sedan i måndags har sängen och musiken varit det jag stått ut med.
Och fanny såklart.
Alltid fanny.
Hon ringde mig nyss, och vi pratade en stund.
För att påminna varandra om att andas in, andas ut.
Men det är inte alltid så lätt.
Det råkar bli att man andas in....
Och sitter så ett tag, andandes in tomhet och ensamhet.
Tills någon säger åt en.
Eller tills någon frågar "är du okej?"
Och man hinner precis säga att nej, det är man inte.
Innan det blir för mycket.

Jag har insett att, när det blir för mycket.
Då kan man sova.
Jag och fanny, vi kom fram till att sova inte löser något.
Bara tillfälligt.
Så jag sover för att tillfälligt göra det lite lättare.
Och vaknar man igen, och har tur, så tror man att allting är bra.
Hej han har inte alls någon annan var får du det ifrån?

Är du okej?

Jag tänker skriva nu.
Och jag vet inte hur, för jag har inte riktigt hunnit tänka det än.

Okej.
Jag vet att jag inte tog chansen när jag skulle. Eller, chanserna, ska jag nog säga. Men jag tror alltid, alltid, alltid att jag ska få fler.
Jag vet en gång i mitt liv, förra året i november, när jag fattade att det var på riktigt.
Att jag faktiskt var jävligt dum i huvudet om jag inte gjorde precis det jag ville den kvällen.
Att om jag inte gjorde det, så var det över.
Och då gjorde jag det. För jag förstod faktiskt.
Men jag lärde mig inte. Och jag är så upprörd för det.
Jag lärde mig inte att fortsätta göra det jag ville, det som andra ville, för jag tänkte "njaaa...".
Vad fan tänkte jag nja för? Kan man fråga sig. Vilket leder tillbaka till det jag sa innan, jag är dum i huvudet.

Och NU. Nu är allt fuckat igen. (Jag tycker att det är helt okej att använda det ordet nu, för detta är faktiskt en väldigt ärlig blogg där jag inte anpassar språket.) Jag har nog inte fullkomligt förstått att det kunde bli på ett annat sätt än det jag ville. Eller jo, men då tänkte jag ändå att det skulle bero på mig. Inte på henne. Inte på att hon kom och tog min plats. Platsen som jag knappt hann ta själv. För jag tänkte nja. Jag tänkte nja och vände på telefonen och låtsades som att det inte ringde. När jag tänkte åh och svarade blev det till sist ändå ett nja. Ett nja och jag stannar nog inne trots att du kan åka till byn men vi kan träffas en annan dag? Men nä. Så blir det inte alls. Jag skulle tänkt JA och gått ut i kylan, lämnat min kompis för att jag ville faktiskt. Jag ville faktiskt ut i kylan. Och det blev aldrig mer än så, det kommer aldrig bli mer än så. Det var några telefonsamtal på sena lördagskvällar, ett få antal gånger vi pratade i verkligheten och sen en skymt då och då. Inte mer. Det blir aldrig mer.

Men jag klarar mig. Kommer jag klara mig? Jag funderar över hur det skulle vara att bryta kontakten. Känsligt. Jag skulle framstå som väldigt känslig. Och även om han inte vet allting jag vet så är han inte helt dum. Jag vet inte hur mycket jag egentligen bryr mig. Klarar jag av att höra att de ska träffas? Att de firar ett halvår? Att han älskar henne? Jag vet inte. Och jag vet inte om jag ska riskera det. Som jag sagt innan så är det inte mycket jag vet. Just nu kanske jag bara ska sova? Inte än. Men snart, så kan jag hamna i mina drömmar. Där är allting enklare, jag tycks alltid hitta en lösning. Ibland slutar det med att människor dansar i köpcentrum och är kära i varandra, det är ju allting bättre än verkligheten just nu. Egentligen var alltid underbart från i onsdags till idag. Jag är glad att jag och fancy träffade de killarna på bk igår. Att man bara kan lära känna några människor på bk som det klickar med direkt är ganska sjukt. Och fantastiskt. Sen att minisaken är söt och har fina ögon gör inte dagarna sämre.

Okej.
Jag får leva med det. Det är allt man kan göra.
Egentligen borde jag inte bry mig.

Another day, another try.
Bara jag som tycker att den meningen är aningen uttjatad? Och aningen. Jag använder det ordet hela tiden.
Aja.
(Haha, det också)
Jag har tänkt göra en sak hela veckan, men det har gått inget vidare.
Det känns som om han är så långt bort, och om jag pratar med honom förstör jag det jag skapat (eh, vadå?), för nu har lilla människan kopplat lite. Och om jag säger något bekräftar jag hans misstankar och då känns det bara skumt att fortsätta kolla på honom utan att ens försöka vara diskret. Så jag tänkte ge upp att snacka med honom, bara det att 1, jag vill verkligen veta en sak om honom och 2, min musiklärare tycker att jag ska liksom, ja, bekräfta hans misstankar. För just nu verkar han vara aningen (hm) förvirrad. Alltså, yrar jag eller vad? Det känns inte riktigt som om jag borde publicera detta men vafan, inte många läsare ändå. Och de som läser brukar alltid kommentera sjukt smart, eller grymt underhållande, så varför inte? Jag känner lite att jag sitter här och säger emot mig själv också. Det är aldrig ett bra tecken.

Jag skrev klart min svenskuppgift idag.  Det gick bra, förutom när jag blev distraherad av musiken. Då jag lyssnade på en underbar låt och var tvungen att kolla upp texten, hehe.
Förresten, det som är bra med att ha en snygg kille som vikarie är att man inte längtar efter att han ska lämna klassrummet hela tiden, vill svara på hans frågor och ja, eftersom snygga människor är snälla, kan man äta choklad på lektionen (hm, undra om jonas läser min blogg....).

Fasen vad nyfiken jag blir när jag har läsare som jag inte vet vilka de är, hehe.

Ja. Nu ska jag sova. Eller. Nej, jag kan faktiskt inte läsa "Capirihina med Döden" eftersom jag glömde den i skåpet. Aja, är man distraherad av sjuor så är man.

Godnatt då.


"I'm only good at what I do because I always keep you wanting more."

Hej.
Lite snabbt om hur det är just nu, sen måste jag skriva av mig

1, det är kul att få höra vem som läser bloggen, och tack till er som gör det för att ni vill.
2, idag kom dagen jag längtat efter hela veckan, woho!
3, jag har försovit mig varje dag nu och behövt duscha varje kväll vilket gör mitt hår helt cp.
4, varför sårar jag alltid människor?
5, marabou vinter är visst gott!
Eh. Ja.

Så. Alltså.
Bli aldrig kär in en kille som är två år yngre, speciellt inte om han går på din skola och har snabbtänkta vänner.
Jag tvivlar dock på att hans vänner hittat min blogg och därför kan jag skriva av mig här.

Saken är att, i början av denna terminen hade han världens oskyldigaste blick och ett halvleende alltid. Han var klumpig, tappade saker och blev av med saker, eller snubblade. Och för det mesta var han vänlig utom om någon var riktigt, riktigt elak. Man kunde höra honom ropa saker som "var är ty....schksalen?", "var E alla?", "vad gööööööör du?" med sin hesa och ljusa stämma. Ibland låg hans vattenflaska uppe på skåpen utan att han visste om det, och ibland låg han själv uppe på skåpen (dock hoppas jag att han visste om det). Hans blonda hår såg alltid lite galet ut, och en dag klippte han sig. Då liknade han den snubben Erik i idol, fast tusen gången finare. Han brukade cykla hem snabbt på sin röda cykel, om han inte var men någon av alla sina kompisar. Oavsett om han cyklade hem eller till någon annan såg jag alltid till att få en sista skymt av honom innan dagarnas slut. Och det var lycka.



Men det är inte så längre. Han är inte så längre. För det första, så har han en svart cykel nu. Jag borde anat redan när han skaffade den att saker skulle ändras.
Så okej, han var uppenbarligen inte kär i den charmiga kolabakelsen i sin klass. Bra, då kunde jag besvara hennes vänlighet.
Men sen hör man "Du sa att han (de sa namnet) var tillsammans med hon ****** ju?"
"nej, det sa jag inte. Jag sa att han var KÄR i henne" från hans kompisar om en tjej som jag hade hört om tidigare i en veckan. Efter den gången hörde jag inte mer om det, men sant som det är sagt är det säkert.
Inte nog med cykelskiftningen och kärleken, det mest speciella med honom är borta.
Helt plötsligt har han blivit smidigare och hans oskyldiga, förvirrade och ganska lyckliga blick är borta. Nu kan han se målmedveten ut, till och med se förvirrad och bestämd ut på samma gång. Typ en "jag förstår inte ALLS varför du alltid kollar på mig men uppenbarligen gillar du mig"-blick. Ibland ser man fortfarande en skymten av den glada, förvirrade killen men inte lika ofta längre. Inte alls lika ofta.
Det känns som om, den pojken man blev kär i har förlorat sig själv lite (när själva faktum är att han bara växer upp). Inte betyder det att jag tycker mindre om honom. Det är fortfarande det bästa som finns när han är i närheten och det verkar faktiskt som om han blir vackrare varje dag. Jag hade kunnat kolla på honom och ingen annan en hel dag, nästan det jag gör, bara för han är så intressant. Och han är sig själv.

Min poäng är... Äh, glöm det, jag har ingen poäng.

Jag har märkt att jag får mindre kommentarer än innan.
Antingen beror det på mindre läsare (nej, kollar aldrig min statistik) eller för ingen helt enkelt bryr sig om det jag skriver längre. Kanske både och?

Denna dagen har varit otroligt lång. Vi skulle ha slutat halv två men var i stället på sundsgymnasiet mellan klockan tolv och fyra. INTE roligt. Aja.
Känns det inte som om jag skriver "aja" i ungefär varje inlägg? Tycker nästan det.
BAH, jisses vad meningslöst inlägg. Lite halvkass svenska och halvkasst innehåll och sådär.



Jag vill att något särskilt ska hända. Något som ger en ny energi så man funkar i några dagar till och inte går omkring trött och seg. Men då kanske jag borde göra något mer än sitta som en lat fisk och fundera.
AJA (där kom det igen).

Nu är det snart tvtid. Och ja, jag ska dricka lite pucko till det.
Ja.
ROLIGT INLÄGG ELLERHUR?  Nej. ni behöver inte ljuga (inte för ni hade sagt något alls anyway).

God natt.

Jag är okej.
Jag är okej.
Jag är okej.
Jag är inte okej.

Det är kallt.
Fast kanske är det inte fysiskt.
Kanske är det.
Psykiskt.

Jag fryser.
Ansiktet är varmare än det borde vara.
Det bränns bakom ögonlocken.
Jag vill ha något stabilt.
Tangentbordet känns tryggt när jag sveper med fingrarna över det.
De olika tangenterna är där de alltid varit.
Och de kommer alltid vara där.

Detta är inte skrivet.
Inte egentligen.
För det är tyst.
Och det är tankar.
Egentligen är det inte nedskrivet.

Jag vill ha en stadsutsikt.
Se bilar köra nere på gatorna.
Som så myror.
I bilar där människor lyssnar på musik.
Olika sorters musik beroende på hur de mår.
Att kolla ut över alla ljus som visar att andra lever just nu.
Visar att andra klarar sig, och har det varmt.

Och jag får en konstig lust att ringa någon.
Någon som jag knappt känner men som jag vet.
Som jag vet hade kunnat göra allt bättre.

Frågar man förväntar man sig svar.
Jag vill inte ha dessa svar.
Betryggande, motbevisande, lugnande svar.
Det vill jag ha.
Säg att jag har fel i det jag tror.

Säg att jag har fel.
Och att allt är precis som det ska vara.

"Have you seen my dancing shoes?
I wish I could dance the night away."


Igår/dag var en väldigt skum tid. Jag var trött från ungefär tio till tre. På kvällen.
F och O var hemma hos mig. Hela kvällen var ungefär snabbspolad, för vi gjorde bara alla saker i korta stunder.
Sen stod jag i en timme på kyrkans parkering med Os polare som skulle hämta honom, en snubbe som var helt underbar. O inte kunde lämna F utan de bara stod där och yrade.
Medan jag och C pratade om vettiga saker som tvserier, mat och japanska.
Det var så himla härligt och sommarlovsaktigt att stå en timme på en parkering mitt i natten under stjärnorna med en kille jag knappt kände.

Ikväll skulle jag, fancy och fler på bio, men så blev det inte.
And now I don't now.

mmmíllα säger:
men. han. vafan. VARFÖR FÅR JAG ALDRIG EN FJÄRDE CHANS AV MÄNNISKOR.
emma säger:
FÖR.. man får bara TVÅ, lär dig det kvinna! förfasen ;o

(nej jenny, hon menade inget med "kvinna", hon sa bara till mig på skarpen, hehe)



jag har gjort det igen.
det är nästan skrattretande, hur man aldrig lär sig.
jag behöver lugna mig nu.
vill ha oreos.
fast nä.



oh well, what to do, what to do.

“ ..Truth is, everybody is going to hurt you; you just gotta find the ones worth suffering for."
- Bob Marley




What if I never met you?
Never loved you?
Never kissed you?
Never hurt you?
Like I did.

Denna dagen har varit bra.
Det känns rätt underligt att tänka så i slutet av varje dag.
"Denna har varit bra, denna har varit dålig."
Anyway. Dagen började med att jag vaknade av att mitt huvud var UNDER kudden.
I have no idea why, men så var det i alla fall. Och jag hörde mammas pojkvän snacka i telefon utanför dörren.
"Nej, hon sover. *börjar knacka på min dörr* Ska jag INTE väcka henne...Nehe? Jaha... Okej. Ja gör du så."
Jag trodde att det var mamma, så jag tänkte att jag kunde fortsätta sova. Men sen läste jag smsen jag hade fått under tiden jag sovit bort morgonen. Ett var från fanny, och det var otroligt...hemskt och chockerande. Så jag hoppade ur sängen, tog min morgonrock och gick till vardagsrummet. "Var det fanny som ringde?!" and it was. Hon var visst på väg hit. Jag tvättade bort gårdagens smink och försökte se levande ut. En kvart senare ringde det på dörren och där var världens bästa. Jag kramade henne hur länge som helst sen var vi hos mig i ett par timmar medan jag gjorde mig i ordning för att lämna lägenheten.

Resten av dagen fram till klockan halv fem var vi ute i vellinge. Och allt var bara så bra. Vi pratade om det här hemska som hade hänt, och sen visade det sig att det inte alls skulle hända osv. Ni vet hur det alltid blir när man jagar upp sig över något?
I alla fall, så köpte vi två choklad. Såklart. Satt i parken rätt länge och luffade.
Sen åkte fanny till malmö och jag gick hem och åt. Har chattat med fantastiska människor, och nu tar jag det lugnt.
Det är fest imorgon hos fanny. Så jag får knappast någon ångest över att inte göra nåt på en fredagskväll. Bara lite.  LOVET ÄR SNART SLUT </3


(Förresten!
Vi körde lite foki-style och bakade cupcakes.

Jag kan meddela att de var riktigt goda, hehe.)





vinternätterna är här nu.